Skandinavisk ull - Sydafrika?
Karoo, Sydafrika
För några veckor sedan var jag i Sydafrika och såg på ull och mohair-produktion. Jag hade egentligen inte den minsta plan att skriva om det i Textilresan eftersom det är väldigt utanför scope; Skandinaviska textilpärlor.
Men, jag lämnade landet med mycket eftertanke och många erfarenheter rikare och det kan bli intressant att se i kontrast till vår egen produktion här i norr.
Textilresan förespråkar heller inte flygning och efter att ha flugit hela vägen till Port Elizabeth och ankommit över ett dygn försenat, samt hamna mitt i en lokal flygstrejk på vägen hem, så är det alltjämt inget som rekommenderas.
Vi var på Eastern Cape, i området runt Graaf-Reinet. Mitt i semi-öknen med den värsta torkan på 240 år (enligt en ullproducent). Allt var torrt. Vattendammarna var bara sprucken botten och till och med kaktusarna slokade.
Torr gårdsdamm med den lilla vindsnurran som pumpar upp grundvatten. Grundvattennivåerna sjunker kraftigt i området.
Och mitt i allt detta odlades det ull. Uppe på kullsidorna i the Karoo är temperaturen hög om dagen, kall om natten. Vintrarna är bistra. Senvåren (det vill säga nu) och sommaren skall vara med regn egentligen. Marken erbjuder inte mycket näring så gårdsarealerna är stora för att kunna hålla en bärkraftig produktion.
Som en gårdsägare sade: Tar man inte hand om sitt land så är man körd.
På kullarna gick fåren, i dalarna gick getterna.
Under ett par intensiva ull och mohair-dagar så fick vi bo på en gård med rum som hyrs ut. Flera gårdar i området gör detta för att ha en liten side business och det är ett utmärkt sätt att få komma ut som turist och få en känsla av livet i the Karoo.
I dessa torkans tider blev det uppenbart vem som hade tillgång till vatten och inte.
Fish river är en flod som går genom Karoo och som har sin källa i mer regnfrekventa områden och den sinar inte. De som har vattenrätter i floden hade friskt grönt gräs och sprinklarna yrde.
De som inte har vatten har fått krympa sina flockar markant.
Lammningen är avklarad och alla gårdar som vi besökte eller pratade med hade problem med att många tagits av rovdjur. Man hade också många lamm på flaskmatning för att tackorna inte kunde ge lammen mjölk till följd av torkan.
Fick möjligheten att sitta med i ett möte för ett lokalt kooperativ och tematiken gick mycket kring att man inte skulle ge upp. De hade bjudit in en inspirationstalare för att försöka lätta på den tyngd torkan innebär. Mötet avslutades med att ordföranden sade: "Celebrate tonight, tomorrow there will be rain."
Den meningen fastnade med mig för dagen efter kom faktiskt regn. Att vakna av att tunga droppar smattrandes mot taket fyllde en med genuin lycka och lättnad. Men det slutade smärtsamt snart och naturen visade inte ens den beryktade omedelbara grönska som kommer efter regn och som egentligen bara varar någon dag. Det lilla regnet var ett skämt.
Men hoppet i "Celebrate tonight, tomorrow there will be rain" fick en att varje dag tänka så. Det kommer säkert imorgon, det dära regnet.
De stora gårdarna ägs av vita familjer med anor.
Besökte bland annat en gård där den massiva vinstocken som är inflätad i deras hus har stått där sedan 1840 när gården byggdes. Familjen kom till Sydafrika något decennium tidigare och hade full koll på hela släkthistorian. Dessutom är de innehavare av världens största privata samling av fossil.
Dessa gårdar är helt enkelt kommersiella gårdar. Stora arealer, mycket får/getter, stor omsättning. De bidrar till närområdet med arbete och stabilitet och hjälper där det behövs. De bidrar till en god miljö och god artrikedom. Deras engagemang för sin gård, sina anställda och sina djur lyste.
I tillägg till dessa "commercial farmers" finns även ett statligt initiativ för "emerging farmers", vilket är svarta som får möjlighet att ta över och hyra en gård, lära sig driva gården och lära sig businessen. Överskott kan de leva på och återinvestera i verksamheten. Hyreskontrakten startade på fem år men flera ändringar har gjort att ett hyreskontrakt nu är på 30 år. Det blir 30 år för farmaren att inte kunna få lån för att investera för denne äger ju inte gården. Det blir 30 år av slit och osäkerhet innan en riktig möjlighet att få köpa upp gården och äga något eget. Efter en evaluering som påvisar om man är lämpad för att äga en gård eller inte.
Träffade två emerging farmers som är en del av att kluster på runt 15 gårdar i området. De ger en god möjlighet till arbete för många familjer i området.
Jag frågade en av dem vad han tyckte om gårdslivet. Ögonen lyste när han berättade. Han älskar det. Han brinner för det och det är vad han vill. Men han har 29 år kvar på kontraktet, trots att han redan varit på gården i 8-9 år. Han har fantastiska angoragetter och klarar torkan tack vare att han har tillgång till vatten från Fish river.
Den andre gårdsbrukaren har inte tillgång till vatten utan måste pumpa grundvatten. Han var tvungen att klippa sina angoragetter för tidigt för att få pengar till att ge dem mat. Även han älskar vad han jobbar med. Klipphuset var nyrenoverat och han tog alla pengar han fick över till att investera i gården. Djuren var fina och säsongens kid och lamm mådde bra.
Han vill och han är duktig, men på grund av att han inte äger sin gård, så får han inte samma finansiella möjlighet att klara torkan om den fortsätter mycket längre.
Klippning var i full gång på sina ställen. En liten hög med ull slängs ut på sorteringsbordet och man ser tydligt fällens form när sorterarna med van hand delar upp ullen i de olika kvaliteterna.
Så, vart går då all ull och mohair efter klipp?
Jo, den går till Port Elizabeth och till auktionen där. All ull och mohair från Sydafrika och Lesotho går genom Port Elizabeth. I auktionskatalogen framgår det status på gårdarna (om de haft audits, blivit godkända, är certificerade och så vidare) och vilka kvaliteter som säljs.
Så sitter det köpare där och ropar in kvantiteter som sedan i väldigt stor majoritet går till Kina för att förädlas till garn och produkter.
Sydafrika står för hälften av världens mohairproduktion. Så mycket mohairgarn och produkter som når vår skandinaviska marknad kommer därifrån.
Farmarna är hoppfulla och engagerade. De är oändligt måna om sina djur och marken de betar. De följer bärkraftsprinciper för att Karoo skall förbli Karoo, även om torkan bestämt att Karoo skall bli öken. I skrivande stund fortgår torkan fortfarande.
Celebrate tonight, tomorrow there will be rain!
I nästa inlägg kommer vi vara tillbaka i Skandinavien, jag lovar!
//Textilresan